boomboom, vi är förortsungar men här i betongdjungeln är vi kungar

boomboom, från en värld till en annan samlas vi tillsammans förortsungar

boomboom, vi är förortsungar men här i betongdjungeln är vi kungar.

boomboom, från en värld till en annan samlas vi tillsammans förortsungar

När jag vaknade för 3 timmar sedan visste jag att det var något särskilt med den här dagen. Men jag kunde inte komma på det. Jag gick bort till kaffebryggaren och satte i gång den. Min hjärna arbetade hårt med att försöka komma på vad det är med denna dagen. 21 april. 21 april. Nej jag kom inte på det. Jag tog med mig kaffet ut på balkongen och satte mig i solen. Jag kunde inte helt släppa 21 april. 

Jag skulle inte behöva tänka på det så länge till. För när jag tittade ut över havet så såg jag det. Det vackraste och samtidigt det läskigaste jag någonson sett. Ett skepp. Ett piratskepp.

Nu slog det mig. Det är någon som fyller år.

Jag sprang ner till bryggan för att titta närmare. Och det var då, där på bryggan dom kom. Som om dom ägde hela världen.

JA. Det är ju Andrea som fyller år. 

Och helt plötsligt så stod hon där, framför mig på bryggan och ville börja fira!

  Hon hade liftat med ett gäng pirater från oslo. Hon var lite skakis. Men jag tyckte det var en toppen idé.

Låt firandet börja!

Det här med väder är något som jag tycker är märkligt. Jag kan inte riktigt lita på det. Jag försöker att tänka positivt. Och jag försöker att förlåta och glömma, men vädret bara sviker mig, gång efter gång. När ska det ta slut? Hur ska vi kunna fortsätta våran relation när du envisas med att ge regn hela tiden,i mitten av april? Var är solen? Varför kan jag och vädret inte bara bli samms. Jag bestämde mig i onsdags att förlåta vädret ännu en gång. Men nu är det kört. Jag tänker inte lita på det mer. Du kommer inte att bli förlåten den här gången. För när torsdagen kom så var det storm. Och det blåste och regnade inte bara. Tro det eller ej. Men det regnade blått!

Det finns en plats, ett hus, en glänta som har flyttat in i mitt huvud. Hur mycket jag än kämpar och stretar emot så kommer platsen, huset alltid tillbka till mig. När jag går och lägger mig, när jag går på promenad, när jag äter, när jag jobbar, när jag dricker kaffe, ja hela tiden. Vad jag än gör så kommer huset och bilden av alla pojkar som bott där. Som gråtit där, som varit hungriga och som kanske sprungit runt och lekt i skogen och runt huset. Jag tror bestämt att huset står där och ekar tomt för att jag ska flytta in. Det är kanske där det är meningen att jag ska bo. 

Och kanske att svärfar flyttar med till huset på Vrångsholmen

  .

Veckan innan jul bestämde jag och min man för att lämna katten hemma och åka till Prag. Jag Tyckte det skulle bli skönt och roligt att komma bort lite. Dagen kom och vi landade på flygplatsen i prag. Allt verkade bra. Men så fort vi kom ut på stan så fick jag en känsla i kroppen. En känsla av obehag. Känslan var svår att hantera. Jag hade aldrig tidigare känt mig så osäker på en plats. Jag kunde inte på hela resan förstå varifrån denna kalla känsla och rädsla kom ifrån. När jag först igår kikade igenom fotona som tagits under resan förstod jag. Jag förstod vart rädslan kom ifrån. I Prag fanns det något mer. Något vi inte kunde se ordentligt. Och ja, bilderna från resan skrämmer mig.

Det började på första kortet. Där jag tyckte att jag skymtade ett öga i hålet bakom båten. Jag tänkte att jag inbillade mig att det såg ut som ett öga. Men jag förstod sen att det var något helt annat än fantasi.

Sen kom flickan i fönstret. 

Pojken bakom trädet.

Barnen eller personerna på bron.

En resa jag nog inte vill göra om.

Jag är ledig, längre än på år och dar. Och det känns bra. Otroligt bra. Vi börjar ledigheten med en Ulf Lundell konsert.

Idag är det måndag och jag har varit död hela dagen. Min man har kommit hem och jag visste inte hur jag skulle berätta det för honom. Det som legat som en klump i magen under två veckors tid. Jag visste ju att han skulle få veta det när han kom hem, varken jag berättade det för honom eller inte. Jag bestämde mig allafall för att inte säga något, han skulle få se det själv när han kom innanför dörren. Och så förvånad har jag aldrig tidigare sett någon person.

Det enda jag fick fram och säga var  -Ja hjärtat, det är sant. Daniel har flyttat in.

Nu är det snö och vinter i den lilla byn. Jag tycker det är mysigt. Men sommaren är på något sätt lite bättre. Jag bor i en liten by där jag på sommaren kan strosa på bryggor, fiska makrill, sitta på klippor och bara allmänt leka att jag är Wilma i skärgårsdoktorn.