Det finns en plats, ett hus, en glänta som har flyttat in i mitt huvud. Hur mycket jag än kämpar och stretar emot så kommer platsen, huset alltid tillbka till mig. När jag går och lägger mig, när jag går på promenad, när jag äter, när jag jobbar, när jag dricker kaffe, ja hela tiden. Vad jag än gör så kommer huset och bilden av alla pojkar som bott där. Som gråtit där, som varit hungriga och som kanske sprungit runt och lekt i skogen och runt huset. Jag tror bestämt att huset står där och ekar tomt för att jag ska flytta in. Det är kanske där det är meningen att jag ska bo. 

Och kanske att svärfar flyttar med till huset på Vrångsholmen

  .