Jag är precis hemkommen efter ett 27timmars jobbpass så det har inte hunnit hända så mycket i min vardag än. Jag har egentligen inget alls att förmedla.

Men jag kom och tänka på en sak när jag satt i bilen påväg hem. Jag körde nämligen förbi en kohage. Och då började jag skratta högt för mig själv. För att jag kom att tänka på när vi förra sommaren var på Öland roots. Det var första gången jag var där och jag lär nog aldrig glömma den festivalen. För det som gjorde den speciell och mig så himla förvånad var att det var nästan lika många kor där som människor. När vi ställde oss i kön för att få festivalbanden så bestod näst intill hela kön av kossor.

När vi kom dit fick man åka hölass från parkeringen till området. På vagnen träffade vi en ko som var där för tredje året i rad. Billy lovade då att vi skulle hjälpa honom med att sätta upp hans tält. (komplicerat tält+ att de började regna)

Efter mycket om och men fick vi tillslut upp hans tält. Jag var nöjd och trött. Men tröttast var nog hans flickvän. Hon var tydligen bakfull och låg inne i deras tält resten av dagen.

Jag blev dock fruktansvärt avundsjuk på den här kossan(minns ej namnet) som hade med sig egen soffa. TYPISKT tänkte jag som bara hade med mig en campingstol

Idag står det träning på schemat. När jag läser det inser jag hur tråkigt det ser ut. Är det verkligem jag som bestämt det? Det verkar inte bättre, då nu sitter jag här och väntar in Sara som ska göra mig sällskap (det stod altså träning på Saras schema med)

INatt sov jag väldigt oroligt. Jag vaknade vid fem tiden och kände en olustig känsla. Något i den lilla byn var inte som vanligt. Jag kände mig på något sätt iaktagen.

Men jag valde att kravla upp ur sängen och försökte hitta vad det var som gav mig den olustiga känslan.

Jag gick upp och kikade ut genom fönstret. ÅHH typiskt tänkte jag. Det var ju bara Andrea som satt i sin fåtölj och läste på taket.

Hej Hej sa jag tyst för mig själv och gick och la mig i sängen igen.

Denna morgonen har börjat likadant som många andra mornar, dock finns det några sällsynta ändringar. Jag lyssnar på p3, som vanligt. Jag har mjukisbyxor, som vanligt. Jag dricker grädde/rabbarber te? Det händer aldrig, men eftersom kaffeburken ekar tom så fick det bli så. Sen är ju inte Billy hemma det brukar han vara, sitta i soffan och spela tv-spel vid den här tiden. Det är hans plats. Men inte idag och inte heller någon morgon på två veckor.

Jag tänkte berätta om en händelse, som berörda och skakade om min vardag. Det var ett litet tag sen, men jag kan inte släppa det, vill inte släppa det , kommer aldrig att släppa det.

Det började med att jag tänkte ta med min musik i hörlurar på en promenad. Det är inte jätte konstigt i sig, men när jag kommer ner på bryggan blir jag stillastående och tittar ut mot havet. VAD ÄR DET DÄR?

Tro det eller ej, men ett piratskepp var påväg in i hamnen. Jag lyssnade just då på Lars Winnerbäcks låt spring. Och ordet spring dånade i mitt huvud. så vad gjorde jag? Jo jag sprang raka vägen hem. Och dimman la sig sakta över den lilla byn.

Väl hemma ställde jag mig i balkongdörren. Och till min fasa så ser jag en pirat är påväg i en fruktansvärd fart, RAKT MOT MIG och lägenheten.

Det var nu den största chocken kom. Jag sprang in på toan, jag hör hur det är någon utanför toadörren.

Och TADDDAAA där hoppar en liten jag i oskärpa ut från toaletten med svärdet i högsta hugg. Då ser jag att det är Jack som kommit. Han blev lite förvånad och tittar på mig med en blick jag inte kan beskriva.

Efter detta är det helt svart, jag minns absolut ingenting. Jag vaknade upp i sängen som vanligt som om inget hade hänt.

Dagen började kl 5.30 idag, då jag körde Billy till sin samåkningbil. Han börjar jobba i norge i morgon och blir borta i hela två veckor. Så jag får fördriva den kommande tiden själv. Jag ska göra det bästa av den och åka till Andrea i Oslo. Det ska bli toppen!

Idag har varit en hemmadag i mjukiskläder med kaffe och radio. En söndag helt i min smak. Har äntligen fått orken att sortera mina bilder på minneskortet, så sakta men säkert kommer några av dom dyka upp.

En dag i höstas så skulle det fiskas hummer. Så jag fick så snäll följa med grabbarna ut.

Björn och Billy kände sig manliga och det verkade som om dom trodde att vi skulle få så många hummrar så vi skulle bli ekonomiskt oberoende för allframtid.

Men inte en enda hummer fick vi , Björn och Billy blev så arga och besvikna så att dom blev helt skeva.

Typiskt män tänkte jag och fortsatte hänga bakom båten och hysteriskt leka med den enda sjöstjärnan vi fått

Jag trivs i den lilla byn. 

Jag trivs med att gå promenader på bryggan, jag trivs med att vakna och se duvorna på taket bredvid, jag trivs med att sitta i mitt pysselrum och dricka kaffe, jag trivs med att våga lämna dörren olåst när jag gå till affären och jag trivs med att det är närmare till Andrea.

Nu är det vår och jag längtar till vi kan fiska, åka båt och dricka öl på klipporna. Jag har många bilder att lägga upp. Men inte idag. Troligtvis i morgon, om jag har lust.

Fast jag kommer sakna dig.